Att vara en stark person kan ha väldigt olika definitioner på vad det innebär. Det kan handla om att man är fysiskt eller psykiskt stark. Att vara psykiskt stark kan i sin tur ha flera grenar i sig där bland annat en gren kan handla om att man är stark nog som person att inte låta sig tryckas ner av andra människor, att man helt enkelt inte lyssnar på vad andra tycker och tänker om en. Men det kan också handla om att man inte låter sig bryta ihop när livet blir för jobbigt att leva, att man inte ger upp hoppet om en bättre framtid när det känns som att hoppet faktiskt har övergett en. Att bara för att saker o ting har hänt i livet, hemska saker som lämnat svåra ärr hos en, så låter man inte sig själv förloras på grund av det utan växer av det istället. Att vara stark kan vara många saker..

Men när det kommer till att vara en stark individ som inte låter sig tryckas ner eller behandlas illa av andra människor så kan det ibland kännas väldigt påfrestande att vara det. Inget fel med att man är så stark att kunna släppa taget om vissa människor och sätta gränser. Man tvekar liksom aldrig att lämna personer som behandlar en illa, man sätter mer gränser på vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Man går därifrån med huvudet högt och med självrespekten i behåll. INTE för att man inte bryr sig om den personen (antagligen så bryr du dig mer om den personen än vad den bryr sig om dig..) men för att man är värd mer än vad man får.

Man bör aldrig någonsin känna att det är fel av en att säga att man förtjänar något bättre, för om vissa personer inte lever upp till vad du har för värderingar o moraler när det kommer till relationer så är de personer inte rätt för dig vilket bara kommer att göra saker mycket värre om man fortsätter att hålla kvar dem bara för att man inte vill förlora de. Oftast så håller man ju kvar vid personer en längre tid än man kanske bör göra bara för att man inte vill förlora de och bara ge upp om dem. Men alla är ju inte menade för alla och det är ju så sant som det är skrivet, tyvärr.

Men man borde aldrig nöja sig med något som får en att må dåligt ibland, vilket man kan göra om någon behandlar en dåligt under en längre period. Sedan att det även kanske har varit så ofta i ens liv, att man haft flera som behandlat en dåligt och som man valt att bryta kontakten med, kan ju lämna andra spår hos en som den andra delen av psyket får ta hand om och bevisa sin starkhet på. ”Man börjar sätta högre standarder på människor man inte känner för att vara på den säkra sidan, man är extra försiktig med att släppa någon allt för nära en och man börjar blockera sina svaga men framförallt djupaste känslor för att andra inte ska kunna använda de emot en osv.. ” Vilket kan leda till att man håller sig för sig själv, har inte så många vänner då man hellre har en vän som är äkta än flera som bara är falska. Kan leda till att man ofta känner sig ensam och i vissa lägen börjar man klandra på sig själv. ”Gjorde man fel som sa ifrån och satte den gränsen i vår relation?” Även då är det upp till bevis om vi är tillräckligt starka att ta oss igenom den krisen eller inte. Klarar man av det tillsammans med allt det värsta man har fått gå igenom, ja då är man nog en rätt stark bevis i slutändan även om man fått offra mycket för att nå dit..

*Dagens inlägg är även baserat på egna livserfarenheter av liknande fall, framförallt vänskaper!*

Walking away doesn't mean that you're weak or that you don't care.. We should never settle with less than what we think we deserve - It's called being strong enough to let go!

Be strong enough..